Mål om lokala kretslopp inom ekologisk produktion

En av principerna för vad ekologisk produktion ska grundas på, i de nationella riktlinjerna, som bygger på EU:s regler för ekologisk produktion är ”begränsad användning av externa insatsvaror” (Nationella riktlinjerna, kap 1.2). I IFOAMs princip om ekologi står ”Organic management must be adapted to local conditions, ecology, culture and scale. Inputs should be reduced by reuse, recycling and efficient management of materials and energy in order to maintain and improve environmental quality and conserve resources”. Här läggs vikten vid användning av lokala resurser och minskat beroende av externa insatsmedel. I den ekologiska produktionens målsättning enligt KRAV, som har ett mer långtgående regelverk än EU, finns tio punkter som är utgångspunkt för de regler som ramar in den ekologiska produktionen (KRAVs regelbok kap 1). En av dessa punkter lyder: ”Den ekologiska produktionen strävar efter att stärka banden mellan landsbygd och tätort samt mellan producent och konsument, bland annat genom öppenhet kring verksamheten. En diversifierad och geografiskt spridd livsmedelsproduktion ger möjlighet till maximal återcirkulering av näringsämnen och mullråvara.” Att den ekologiska produktionen ska sträva efter att stärka banden mellan stad och land, samt mellan konsument och producent kan tolkas som att det ligger i linje med hur lokala system brukar beskrivas. Att cirkulera näringsämnen – från djur till jord och från stad till land – ligger också i linje med det som kan eftersträvas i lokala system. Fördelar som också brukar lyftas fram i lokala system är att producenter kan kommunicera kring sin produktion direkt med konsumenter [Ref 433]. Utifrån sina målsättningar ligger alltså ekologisk produktion i Sverige, och främst ekologisk odling som är KRAV-certifierad, nära det som brukar tas upp som målsättningar inom lokala system.

Regelverken och användning av lokala resurser

När det gäller de ekologiska regelverken finns det regler som både underlättar och hindrar lokala system. Baljväxter ska ingå i en ekologisk växtföljd (kap 4.6.1 i KRAVs regler). Anledningarna till det är flera, en är att baljväxter binder in kväve från luften och på så sätt förser jorden med kväve som i konventionellt lantbruk till stor del tillförs genom importerat konstgödsel. Det betyder att det ekologiska lantbruket i det här fallet till större del använder lokala resurser för att tillgodose en del av näringsbehovet hos växterna.

Grundtanken i ekologisk produktion är att växtnäringen ska cirkulera (kap 4.8 i KRAVs regler). Det finns regler för hur det ska gå till på varje enskild gård och i samarbetet mellan gårdar. Flera vetenskapliga studier från exempelvis Tyskland och Sverige visar att införsel av växtnäring till gården är betydligt större på konventionella gårdar jämfört med ekologiska och att en betydligt större andel av kvävet utgörs av biologisk kvävefixering på ekologiska gårdar. I den tyska studien utgjorde biologisk kvävefixering cirka 30 procent av kväveinförseln på ekologiska gårdar men stod för mindre än 10 procent på de konventionella [Ref 477]. Inköp av gödsel (handelsgödsel) likasom inköp av foder på de gårdar som har djur var betydligt större på konventionella gårdar. I en studie av svenska ekologiska och konventionella mjölkgårdar var andelen biologiskt fixerat kväve av total kvävetillförsel på ekogårdarna över 50 procent medan den låg på 13 procent på de konventionella mjölkgårdarna [Ref 382]. Sammanställningar av data från det svenska rådgivnings- och utbildningsprojektet Greppa Näringen ger en liknande bild där biologisk kvävefixering och egen stallgödsel dominerar växtnäringsförsörjningen på ekologiska gårdar, medan inköpt konstgödsel (mineralgödselkväve) dominerar på konventionella gårdar [Ref 112] [Ref 478]. Det är dock vanligt att ekologiska växtodlingsgårdar köper in mindre mängder stallgödsel och även andra organiska gödselmedel som komplement till den biologiska kvävefixeringen. På konventionella växtodlingsgårdar dominerar konstgödsel helt och även konventionella djurgårdar har betydande inköp av konstgödsel som komplement till den egna stallgödseln. (Mer läsning: Förluster av växtnäring och övergödning i ekologisk produktion)

Det finns även regler för hur näringsämnen kan föras tillbaka till marken från samhället. Ett exempel på det senare är att ekologiska lantbrukare kan använda rötad gödsel och ”biogödsel som producerats av källsorterat hushållsavfall och av restprodukter från livs­medelsindustri och slakterier” (KRAV kap 1). Här kan den ekologiska produktionen alltså bidra till näringscirkulation mellan lantbruket och det omgivande samhället. Däremot är det inte tillåtet att använda rötslam eller gödsling med ursprung i toalettavfall, klosettvatten eller källsorterad humanurin. EU:s regler för ekologisk produktion har ett förbud mot detta, trots att en stor del av näringen finns där [Ref 479] [Ref 112]. Svenska producenter som vill certifiera sin produktion som ekologisk kan alltså inte använda den typen av näring på gården. Anledningen till förbudet är att målet om att inte tillföra förorenande ämnen till jorden övertrumfar målet om att återföra näring till marken [Ref 482]. I Sverige är många aktörer inom ekosektorn överens om att återföringen av näring från samhället behöver öka [Ref 481]. Det är också skillnad på olika typer av substrat, där rötslammet innehåller föroreningar, såsom tungmetaller och kemiska föroreningar, från andra källor än just toalettavfallet. I Sverige har klosettvatten och framförallt humanurin till och med lägre halter av tungmetaller än till exempel gödsel från nötkreatur. Likaså har lägre halter av läkemedelsrester uppmätts i humanurin än i flytgödsel från nötkreatur och gris [Ref 112]. Dock är inget rötslam eller motsvarande gödselmedel tillåtna inom ekologisk produktion så länge de inte godkänns inom EU. I IFOAMs regler är det däremot tillåtet att använda toalettavfall så länge det hanteras för att minimera risk för kontaminering och smittspridning [Ref 483] (s. 39).

Inom växtskyddet (metoder att skydda de odlade grödorna från skadegörare och sjukdomar) arbetar ekologiska producenter med lokala resurser, såsom den biologiska mångfalden och med att gynna skadegörares naturligt förekommande fiender (kap 4.9 i KRAVs regler). (Mer läsning: Förebyggande växtskydd och andra bekämpningsmetoder i ekologisk produktion)

När det gäller djurhållning finns det regler om självförsörjning av foder till djuren som ger den ekologiska produktionen en bas i lokala resurser. I IFOAMs regler är en självförsörjningsgrad på minst 50 procent ett krav [Ref 483] (s 48). I KRAVs regler finns angivet för alla djurslag hur stor andel av fodret som ska produceras på gården (eller i nära samarbete med grannar/andra gårdar). För nötkreatur är andelen högre än för grisar och fjäderfä (kap 5.2.5-5.5.5. i KRAVs regler). Det beror på att nötkreatur äter en större andel grovfoder, vilket går att odla i hela landet. Detta betyder att det finns en nära koppling mellan djuren och växtodlingen på en gård.

För att minska beroendet av fossil energi (som ju importeras) finns regler kring energianvändning och energieffektivisering i KRAVs regler (kap 3.7-3.9). Till exempel ska minst 80 procent av energin i stora växthus komma från förnybara källor eller spillvärme. Alla certifierade verksamheter ska använda miljömärkt el.

Mindre importerade insatsmedel i ekologisk än i konventionell produktion

Insatsmedel, såsom diesel till maskiner, bekämpningsmedel, handelsgödsel och soja som ingrediens i djurfoder importeras till Sverige idag. Ekologiska och konventionella gårdar är beroende av importerade drivmedel i ungefär lika hög grad. I och med att konventionell produktion även köper in handelsgödsel och bekämpningsmedel går en större andel av intäkterna på dessa gårdar till att köpa in importerade insatsmedel än på ekologiska gårdar [Ref 484]. För mjölkgårdar är det dessutom inköp av importerat foder och andelen kraftfoder i foderblandningen som påverkar hur importberoende produktionen är. Importberoendet kan givetvis variera stort från gård till gård , till exempel beroende på om lantbrukaren använder svenskodlat foder till djuren. I ekologiska kraftfoderblandningar är det generellt en större andel importerade ingredienser (främst soja) än i konventionella kraftfoderblandningar [Ref 484].

Ingen motsättning mellan ekologiskt och lokalt

Det finns alltså ingen motsättning mellan ekologisk produktion och närodlat/lokalt. I en genomgång på EU-nivå av över 80 olika lokalt orienterade initiativ och företag visade det sig att långt över hälften av dem producerade ekologiskt [Ref 456]. Ekologisk produktion eftersträvar användning av lokala resurser i produktionen samt en cirkulering av näringsämnen inom gården och mellan stad och land. Miljöhänsynen som ekologiska lantbrukare tar kan förklaras, och det högre priset motiveras, i direkta möten med konsumenter i lokala system [Ref 428] [Ref 433]. Det ekologiska produktionssystemet kan alltså kompletteras av en geografisk och social närhet (lokalt) och skapa win-win-situationer för både lantbrukare och konsumenter.

Referenser