En av de stora skillnaderna mellan ekologisk och konventionell grishållning är tillgången till utevistelse. Medan det enligt lagstiftningen inte finns några krav på att konventionella grisar ska ha utevistelse, finns krav på att ekologiska grisar ska ha tillgång till antingen rastgård oavsett årstid (EU-ekologisk) eller i vissa fall även bete delar av året (KRAV). Att kartlägga upplevda hinder eller möjligheter med utevistelse kan spela roll för att simulera konventionella producenters vilja att lägga om till ekologisk produktion, även om det finns fler parametrar som påverkas vid en sådan övergång.

För att undersöka detta intervjuades 36 franska grisproducenter med olika typer av produktion (inomhusproduktion på spalt (n=10), inomhusproduktion med spalt och halm (3), inomhusproduktion med rastgård ute (n=9), utomhusproduktion (5), ej inhägnade djur utomhus (n=2)). Därtill intervjuades sju producenter som hade både inomhus- och utomhusproduktion. Majoriteten av gårdarna (29) hade integrerad produktion, och besättningsstorleken varierade från 8–60 (11), 70–140 (10) till 200–600 (10) suggor per gård. Varje person intervjuades kring deras karriärval, gården och dess utveckling samt producentens uppfattning kring barriärer och möjligheter kring utevistelse för grisar.

Generellt sett tyckte man att utevistelse, och sättet man bedrev utevistelse på, hade stor inverkan på arbetet med grisarna. Här spelade också producentens egna värderingar stor roll för hur detta upplevdes. Den ofta högre arbetsbelastningen i utomhusproduktion kompenserades enligt vissa av andra faktorer, som möjligheten att få vara närmre naturen eller ge grisarna en uppfödningsmiljö med mer frihet och möjlighet till såväl naturligt beteende som autonomi. I andra fall upplevde producenter inte att utomhusproduktionen skulle ge mervärde för producentens upplevelse, utan snarare påverka producenten negativt, exempelvis på grund av arbete utomhus i hårt väder. Producenter som idag hade utomhusproduktion var generellt sett nöjda med det faktum att de upplevde att de gav grisarna ett bättre liv, vilket kompenserade den högre arbetsbelastningen. Oavsett produktionsform ansågs dock för hög arbetsbelastning samt regulatoriska ändringar som barriärer för utomhusproduktion. Förändringar i regelverket rörande rastgårdens utformning nämndes särskilt, eftersom byggnaden av dessa är en stor investering, som behöver fungera i många år.

De flesta nämnde minskad biosäkerhet som en risk med utevistelse i och med att både risken att komma i kontakt med vilda djur ökar, liksom möjligheten att stänga ute smitta. Många producenter som redan hade utomhusproduktion ansåg dock att djur som fötts upp utomhus var mer robusta, och att den lägre djurtätheten hade positiv effekt på flera hälsoaspekter. Olika grad av utevistelse associerades också med mindre förekomst av onormala beteenden såsom svansbitning, men även bättre andning, högre komfort, minskad hälta och minskad risk för magtarmstörningar. Generellt sågs inomhusproduktion med tillgång till rastgårdar som en bra kompromiss mellan arbetsbelastning och grisarnas hälsa och välfärd både med avseende på biosäkerhet och naturligt beteende.

Möjligheten till finansiering och teknisk support nämndes särskilt som barriärer för tillgång till utevistelse. Ofta saknas utrustning som passar utesystemen eller så är den allt för dyr, vilket leder till att enskilda producenter själva får utveckla egna lösningar på uppkomna problem. Det faktum att endast en liten andel av producenterna i landet har utevistelse kan dessutom göra det svårare att rekrytera fler producenter att prova eftersom tillgången på diskussionspartners, besöksgårdar och kompetens kan saknas.

Studien

S. Brajon, C. Tallet, E. Merlot, V. Lollivier (2024). Barriers and drivers of farmers to provide outdoor access in pig farming systems: a qualitative study. Animal