Tidigare har man använt sig av energianalyser för att jämföra effektiviteten mellan olika produktionssystem, men dessa analyser tar inte hänsyn till ekologisk hållbarhet utan grundar sig helt på hur effektivt ett system bidrar med att producera produkter och tjänster till samhället. För att också kunna ta hänsyn till ekologisk hållbarhet har man i en ny studie breddat analysen att även innefattat faktorer som bidrar till hållbarhet, såsom ekosystemtjänster, biodiversitet, användning av landområden etc.

Alla ekologiska producenter inom EU lyder under samma grundregelverk. Trots samma grundprinciper är det stor skillnad mellan olika gårdar både inom och mellan olika produktionsgrenar. Skillnaderna består bland annat i hur gårdarna ser ut, vilka djurslag de har och hur de drivs. Detta medför också att inte alla gårdar bidrar på samma sätt till ekologisk hållbarhet, till exempel i form av ekosystemtjänster och energieffektivitet.

Studien omfattade tre angränsande områden, vilka tillsammans står för nära 70 procent av Spaniens ekologiska nöt- och grisproduktion. Inom området valdes gårdar med huvudsakligen nöt- eller grisproduktion ut och genom intervjuer med producenterna kartlades gårdarnas struktur (exempelvis landanvändning, förekomst av träd, inköp av varor, produktion av foder, djurprodukter eller andra varor).

Baserat på gårdarnas produktion och struktur identifierades fem typer av gårdar

Gårdar som producerade grisar eller nötkreatur till slakt med medelhög djurtäthet och underutnyttjande av bete. Dessa gårdar både odlade och importerade spannmål samt hade skog
Gårdar som kombinerade gris- och nötköttsproduktion, framförallt med extensivt men väl utnyttjat bete samt eget spannmål och skog
Gårdar som producerade nötkreatur och ibland även grisar till försäljning med eller utan spannmål samt optimal användning av bete
Gårdar som producerade grisar och nötkreatur till försäljning, odlade spannmål och hade underutnyttjat bete
Semi-intensiva grisgårdar som inte utnyttjade bete, både odlade och importerade foder

För nötkreatur användes både inhemska och kommersiella raser såsom Limousine medan det för grisar användes i huvudsak den inhemska rasen Iberico. Endast hos de semi-intensiva grisgårdarna användes bara kommersiella vita raser som exempelvis Lantras och Yorkshire.

Användningen av lokala resurser, såsom egen spannmål och bete, var den faktor som bäst beskrev hur produktionen påverkade energianvändningen på gården. Förutom hos de semi-intensiva grisgårdarna utgjorde bete en betydande del av djurfodret vilket gav en hög självförsörjningsgrad samt bidrog till en högre djurvälfärd genom möjliggörande av naturligt beteende. Ett ineffektivt betesutnyttjande påverkade produktionen negativt. Dock var det inte de gårdar med högst självförsörjningsgrad som var mest energieffektiva eftersom import av foder hos vissa av gårdarna skedde i samband med torra perioder då gårdens egna resurser inte räcker till för att försörja djuren om inte beläggningsgraden minskades drastiskt. Att köpa in foder under vissa delar av året möjliggjorde därför en bibehållen produktion av djur. Det höga beroendet av externa resurser som krävdes på gårdar med semi-intensiv grishållning gjorde dock att hållbarheten påverkades negativt.

Förekomsten av träd ökar bland annat kolinlagringen, självförsörjningsgraden och produktion av förnybar energi. Hos gårdar som saknar träd eller skog påverkades hållbarheten ofta negativt. Författarna föreslår därför att förekomsten av skogsbruk skulle kunna påverkas positivt genom allmänna riktlinjer.

De gårdar som genererade minst ekosystemtjänster vad de semi-intensiva grisgårdarna. De hade hög djurtäthet, liten markanvändning, ingen produktion av skog och därmed begränsade möjligheter att bistå med ekosystemtjänster. Jämfört med konventionell produktion bedömdes de dock ge ökad välfärd. Ökad hållbarhet skulle kunna uppnås genom att öka samarbetet med lokala producenter kring exempelvis foder, samt byta ut soja mot andra proteingrödor.

Vissa gårdar hade flera typer av djur i produktion på samma gård. Tidigare studier har visat att exempelvis betesrotation mellan olika djurslag ökar miljöförbättringen. I denna studie kunde man dock inte urskilja några skillnader i hållbarhet baserat på det faktum att man höll fler olika arter. Hållbarheten var därmed inte beroende av djurarten utan hur djuren användes i systemet, såsom ras och djurtäthet. Jämför man exempelvis användandet av den Iberiska grisen eller någon av de vita grisraserna utnyttjar de resurserna på olika sätt. Den iberiska grisen är anpassad för att beta i den miljö som erbjuds i området medan de moderna grisraserna kräver andra resurser. Även de extensiva gårdar som hade vita grisar istället för Iberico behövde i regel förse dem med odlat eller inköpt foder som komplement till det som gården kunde erbjuda. På nötkreaturssidan såg man inte samma uttalade skillnader mellan de inhemska och kommersiella raserna.

Läs hela artikeln här: Organic management of cattle and pigs in Mediterranean systems: energy efficiency and ecosystem services