Ingen officiell definition av lokalproducerat

Det finns inga tydliga definitioner eller regler för vad som kan kallas lokal- eller närproducerat. När vi pratar om närproducerat eller lokalt handlar det främst om ett minskat geografiskt avstånd mellan produktion och konsumtion och/eller att det är få eller inga mellanhänder mellan producent och konsument. Geografisk närhet kan öka tilliten och förtroendet för produktionen och bygga relationer mellan aktörer i livsmedelssystemet. Lokalt beskrivs ofta som ett alternativ till något annat, det vill säga ett livsmedelssystem med global räckvidd som stödjer sig på industrialiserade och storskaliga lösningar.  

Samtidigt är de flesta medvetna om att det inte är antingen ett lokalt eller globalt/nationellt fokus för många aktörer, utan de deltar i både lokala och nationella/globala kedjor från jord till bord. Svårt blir det också för sammansatta produkter. Kan till exempel apelsinmarmelad tillverkad i grannbyn på importerade apelsiner kallas närproducerad? Eller fisk uppfödd i den lokala sjön men med importerat foder?

När vi pratar om lokalproducerat kan det också handla om regionala specialiteter där konsumenter och producenter inte har någon relation alls och där avstånden mellan producent och konsument är långa, men där själva livsmedlet har en lokal eller regional förankring och identitet.

Exempel på tolkning av lokalproducerat är att produktionen sker i Sverige, en annan att den sker i regionen, eller inom en radie av ett visst avstånd. Som exempel kan nämnas Bondens Egen Marknad som kräver att det som säljs på marknaden ska vara från en gård som ligger inom en radie av 25 mil från marknadsplatsen. Ett annat exempel är Från Sverige-märkningen där både produktion och förädling ska ha skett i Sverige för att varan ska kunna märkas. Någon regel om vilka produkter eller resurser som får användas vid produktionen finns dock inte, de kan alltså vara importerade.

Det finns flera benämningar som har stora överlapp med begreppen lokal- och närproducerat och som ofta nämns i vetenskaplig litteratur om lokala livsmedelssystem. Ibland pratar man om alternativa livsmedelssystem (alternative food systems, alternative agro-food networks), där lokalproducerat, ekologiskt, andra hållbarhetsinitiativ och småskaliga/hantverksmässiga system buntas ihop och ses som en motvikt, och just alternativ, till det dominerande (förmodat storskaliga, industriella, globaliserade) livsmedelssystemet [Ref 424] [Ref 442][Ref 476][Ref 452]. Den här ihopbuntningen kan vara problematisk och kan medföra att saker och ting blandas ihop [Ref 436] (se avsnitt Att hålla isär begreppen nedan). En annan benämning är medborgerliga eller demokratiska livsmedelssystem (civic/democratic agriculture). De beskrivs på liknande sätt som lokala system men med större tyngd på de sociala relationerna och människors roll som medborgare snarare än konsumenter [Ref 460] [Ref 461] [Ref 434] [Ref 444]. Längden på värdekedjan, det vill säga antalet mellanhänder, kan också användas för att diskutera lokala livsmedelssystem [Ref 467].

För att förtydliga vad som menas finns det olika aspekter av ett livsmedelssystem (eller ramverk) som kan beskriva och ringa in vad man pratar om. Till exempel kan man ange var maten produceras, på vilket sätt, hur eller i vilka kanaler den säljs med mera [Ref 449].

I en rapport till EU-kommissionen framgår att lokalproducerat oftast betyder mat producerad inom en radie mellan 20 och 100 km från konsumtionen [Ref 456]. Rapporten pekar på att lokalproducerat och korta värdekedjor inte nödvändigtvis är samma sak (men att begreppen givetvis kan överlappa). Lokalt är ifrån någonstans nära konsumenten, och korta kedjor betyder att så få mellanhänder och så korta transporter som möjligt ligger bakom produkten. Rapportförfattarna kommer fram till två olika kategoriseringar av lokalproducerat: å ena sidan en differentiering i var produkterna säljs: nära eller längre bort; å andra sidan i typen av system som avses. Den ena typen är gårdsbaserade lokala system på landsbygden, familjeföretag med hantverksmässiga eller på annat sätt traditionella metoder för framställning av produkterna. Den andra typen är mer komplex i sina strukturer och kan till exempel vara olika samarbeten och vara geografiskt placerad i städernas utkanter eller i städer. Exempel på de senare är olika lådprenumerationssystem.

Det finns olika nivåer av lokalt

Även om det inte finns en gemensam definition av lokalproducerat så finns det forskare som försökt ringa in begreppet och beskriva vad det är och hur det kan karakteriseras. Till exempel går det att urskilja olika typer av korta livsmedelskedjor (short food supply chains, SFSC): ansikte-mot-ansikte (face-to-face), nära (proximate) och utökade (extended) SFSC [Ref 467]. I det första fallet handlar det om direkt utbyte och kontakt mellan producent och konsument. Exempel som nämns är gårdsbutiker, bondemarknader och olika typer av lådsystem eller andelsjordbruk. Här representeras det lokala alltså av en direkt relation som bara är möjlig om konsumenten och producenten befinner sig i närheten av varandra. Den andra kategorin går utöver den direkta och är istället baserad på nära relationer, vilket kan omfatta även mer komplexa arrangemang. Vanligt är till exempel olika samarbeten, där produkter från flera producenter kan samlas under samma tak. Här ryms konsumentkooperativ, producentföreningar och butiker som endast har en regional geografisk spridning. Denna form av korta värdekedjor kan också ha en kulturell dimension i och med regional/lokalt identitetsskapande genom livsmedelsprodukter. I denna kategori finns alltså fler mellanhänder och aktörer, men med tydlig lokal förankring och lokal geografisk räckvidd. I den sista kategorin, ”extended”, är relationer och den geografiska räckvidden än mer uttöjd. Produkter med regional prägel säljs även utanför regionen de producerades i. Den här kategorin liknar EU:s ursprungsmärkning (se faktaruta).

Lokala livsmedelssystem kan ge positiva effekter

En gemensam utgångspunkt när lokala system ska beskrivas är ofta att de uppstår i och med ett behov av förändring av det dominerande sättet som mat produceras, förädlas, distribueras och konsumeras på [Ref 424] [Ref 458]. Dels poängteras miljö- och hälsoproblemen med det storskaliga, globala livsmedelssystemet [Ref 475] dels det geografiska och kunskapsmässiga avståndet mellan konsumenter i städerna som äter maten och producenterna på landsbygden som producerar den [Ref 445] [Ref 436]. Problemet med detta avstånd, som forskarna ser det, är att när kunskapen om hur maten produceras är knapphändig bland konsumenter kan de inte efterfråga hållbar och hälsosam mat eller ta köpbeslut som främjar en hållbar produktion [Ref 439]. I motsats till detta har andra forskare funnit att konsumenter som köper direkt från lantbrukaren – på en bondemarknad till exempel – lär sig om hållbar livsmedelsproduktion och köper mer ekologisk mat efter sådan kontakt [Ref 433].

Vissa ser lokala system som en lösning på livsmedelssystemets hållbarhetsproblem, eftersom de skulle kunna föra konsumenter och producenter närmare varandra, med både ekonomiska, sociala och miljömässiga fördelar som följd [Ref 462] [Ref 465] [Ref 472] [Ref 433]. Ekonomiska fördelar skulle vara att mer av konsumentens betalning för maten stannar hos producenten och/eller i regionen, i och med de färre mellanhänderna eller i och med den regionala "ostkupan" över kedjan producent-mellanhänder-konsument. Miljömässiga fördelar påstås ofta vara de skonsammare metoderna som producenter som säljer lokalt använder sig av [Ref 472]. Ett resonemang som framförs i relation till detta är till exempel att om en producent vet vem som ska äta hens produkter, om hen behöver stå till svars inför sina kunder, så minskar benägenheten att använda exempelvis kemiska bekämpningsmedel. Sociala fördelar kan vara en större kunskap om maten hos konsumenter och en känsla av gemenskap bland de inblandade aktörerna [Ref 456]. Inget av detta är dock automatiskt givet av korta geografiska avstånd eller få mellanhänder i värdekedjan (se avsnitt Att hålla isär begreppen nedan).

En aspekt som poängteras inom lokala system är möjligheten för konsumenter och producenter att träffas fysiskt, utbyta kunskap och erfarenheter och på så sätt lära av varandra [Ref 446] [Ref 453] [Ref 464] [Ref 433]. Marknader som Bondens Egen Marknad är en sådan plats där det kan finnas potential för detta. Till exempel fann man i en studie att bondemarknader främjade konsumenters och producenters lärande om livsmedelssystemet, och gjorde produktionens miljömässiga och etiska påverkan tydligare. Detta ledde i sin tur till att båda dessa aspekter förbättrades [Ref 448]. Andra studier har sett att lantbrukare är villiga att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel om konsumenter uttrycker en sådan vilja [Ref 450]. I USA fann man en koppling mellan direktförsäljning och minskade inköp av kemiska bekämpningsmedel bland lantbrukare [Ref 468]. Andra studier har funnit att gårdar som säljer lokalt har en rik biologisk mångfald, eller stödjer biologisk mångfald på andra sätt [Ref 441][Ref 428]. Det finns flera möjliga anledningar till detta. För grönsaksodlare kan det handla om att vilja erbjuda ett stort sortiment på marknaden, vilket leder till en stor odlad mångfald. För köttproducenter kan det istället vara möjligheten att förklara naturbetets miljöfördelar för konsumenten på marknaden vilket möjliggör ett högre pris och därmed ekonomiska förutsättningar att bedriva köttproduktion på naturbeten [Ref 428].

En viktig skillnad mellan det lokala och det system det står i opposition till, är hur producenter och konsumenter är positionerade. I det lokala systemet förväntas både konsumenter och producenter kunna inta mer aktiva roller, utöver att de har en kontakt med varandra. I ett system som domineras av stora handelskedjor och långväga transporter är det andra aktörer – mellanhänderna (grossister, detaljhandeln) – som är de mer aktiva aktörerna [Ref 458] [Ref 452]. Argumentet för att främja lokalt är alltså att lokala system kan (åter)ge makten över maten till lantbrukare och deras konsumenter. Samtidigt pekar vissa forskare på att det kan vara lätt att anta att bara för att det finns möjlighet till närmare kontakt mellan kedjans aktörer så är dessa kontakter positiva och respektfulla [Ref 447]. Detta är alltså en möjlighet, men det behöver inte nödvändigtvis bli så. Det betyder att även om det finns en potential till positiva sociala relationer, ömsesidigt lärande och tillit i ett livsmedelssystem där producenter och konsumenter träffar varandra, så behöver inte relationerna utvecklas på det sättet [Ref 464].

EU:s ursprungsmärkning av livsmedel och drycker

Inom EU finns ett kvalitetssystem med ursprungsmärkning av livsmedel och drycker. Det kallas Geographical Indication. För livsmedel finns det tre olika nivåer på märkningen, vilket alltså innebär att produkten behöver uppfylla olika krav för att kunna få märkningen. För att få märket PDO (Protected designation of origin) behöver produkten vara producerad och förädlad i en specifik region. Exempel är kalamataoliver eller parmesanost. För att uppfylla PGI (Protected geographical indication) behöver produkten antingen vara producerad eller förädlad i en specifik region. Exempel kan vara processtekniker som ger produkten en specificitet (som en viss typ av traditionell rökning av skinka) men där råvaran inte behöver komma från regionen. Märkningen Traditional speciality guaranteed (TSG) kan sättas på en produkt där en viss metod eller recept används för att ta fram produkten. Däremot behöver den inte produceras i en viss region. Ett exempel på detta är den svenska falukorven.

Att hålla isär begreppen – den ”lokala fällan”

Allt fler forskare har uppmärksammat tendensen hos lokal-mat-förespråkare och positivt inställda forskare att okritiskt utgå ifrån att lokala system medför en rad positiva konsekvenser såsom miljöfördelar, god smak, hälsovinster samt god ekonomi för lantbrukare. Då är det viktigt att peka på att det geografiska avståndet mellan konsument och producent inte nödvändigtvis har något med dessa aspekter att göra. Misstaget att blanda ihop ett geografiskt avstånd (det lokala) med en rad möjliga fördelar vad gäller miljö, hälsa eller rättvisa, kallas den ”lokala fällan” (the ”local trap”) [Ref 430]. Forskare som varnar för den lokala fällan trycker på vikten av att hålla isär begreppen och till exempel inte mena miljömässig hållbarhet när man pratar om lokalt eller närodlat [Ref 447] [Ref 430] [Ref 437]. Aspekter som produktions- och förädlingssystem är (oftast) mer utslagsgivande för miljöprestandan än avstånd [Ref 425] [Ref 456]. Det är inte givet att konsumenter lär sig mer om livsmedelssystemet och produktionens förutsättningar bara för att de träffar lantbrukare i ett lokalt system [Ref 464]. Lokala, korta värdekedjor är inte nödvändigtvis mer rättvisa än längre värdekedjor [Ref 473]. Att skapa lokala system kan alltså bidra till miljömässigt hållbara och rättvisa livsmedelssystem, men det är inte tillräckligt [Ref 423].

Kritik mot lokala system

En kritik mot lokalproducerade livsmedel, och speciellt de sätt som den tillgängliggörs konsumenter på, är att den ofta har ett högre pris och säljs på ställen där medel- eller höginkomsttagare har bättre tillgänglighet [Ref 440] [Ref 438] [Ref 469]. Detta kan bidra till social uteslutning, det vill säga att den lokala maten inte blir tillgänglig för mindre bemedlade konsumenter [Ref 456] [Ref 471] [Ref 474]. Vissa går så långt som att hävda att lokal mat snarare är en socialt exkluderande nisch än en möjlig lösning på miljömässiga och sociala brister i den nuvarande livsmedelsförsörjningen [Ref 442].

Lokala och globala system är sammanvävda

Det är också viktigt att påpeka att även om många forskare försöker se skillnaderna mellan ett lokalt och ett globalt livsmedelssystem [Ref 470], så är de inte skilda från varandra. Snarare kan de beskrivas som två sidor av samma mynt [Ref 439]. En specifik lantbrukare eller ett företag med livsmedelsförädling kan vara delaktig i både lokal distribution (till exempel sälja på Bondens Egen Marknad) och på en mer nationell eller internationell marknad (till exempel sälja till grossister som i sin tur säljer till handelskedjor med nationell eller internationell räckvidd) [Ref 451]. Globaliseringen av livsmedelssystemet är intimt länkad till utvecklingen av lokala system. Exempelvis har strukturomvandlingen av lantbruket, där gårdarna på landsbygden blir färre och större, samt urbaniseringen, även som följd att mindre gårdar i stadsnära landsbygd kan överleva genom direkt försäljning av till exempel grönsaker [Ref 454].

Exempel på lokala livsmedelssystem

Bondemarknader

Bondemarknader är när lantbrukare säljer sina produkter direkt till konsumenter på till exempel ett torg. Anledningarna till att konsumenter och producenter deltar i sådana marknader är flera. För lantbrukarna är det socialt värdefullt att få träffa konsumenter, men även kollegor [Ref 443] [Ref 455] [Ref 433]. Konsumenter på marknaden söker efter färska produkter av god kvalité samtidigt som de uppskattar en social och interaktiv atmosfär [Ref 432] [Ref 433]. Det är mer sannolikt att en konsument på en bondemarknad engageras i ett samtal med andra konsumenter där, än i en livsmedelsbutik [Ref 459]. Däremot är det enligt viss forskning inte självklart så att konsumenter på en bondemarknad frågar producenterna fler frågor om produkterna [Ref 426] [Ref 464], medan annan forskning har kunnat visa ett sådant samband [Ref 433].

Andelsjordbruk

Förutom bondemarknader finns det många andra distributionssätt och värdekedjor som kan beskrivas som lokala. Ett exempel är Community Supported Agriculture (CSA), ofta översatt till andelsjordbruk på svenska. CSA innebär att konsumenten blir prenumerant på en del av skörden (köper en andel) på en specifik gård. I idealfallet betalas det i förskott. På så sätt tar prenumeranten en del av lantbrukarens ekonomiska risk. Om skörden blir god får prenumeranten en större mängd grönsaker, om skörden blir sämre blir det mindre, men förtjänsten för lantbrukaren blir densamma [Ref 458]. På vissa CSA kommer prenumeranten till gården och hämtar sin andel, i andra fall hämtas en låda produkter på ett centralt beläget utlämningsställe, eller så körs lådan direkt hem till prenumeranten.

Ett specialfall av CSA är de franska AMAPs (Association pour le maintien de l’agriculture paysanne). Syftet med AMAPs är att skapa långsiktiga kontrakt mellan konsumenter och producenter baserat på geografisk närhet [Ref 435]. AMAPs grundas ofta av en grupp konsumenter som i sin tur etablerar kontakt med en lantbrukare som kan leverera det konsumentgruppen efterfrågar.

Lådsystem

Det är en glidande skala mellan andelsjordbruk och lådprenumerationssystem. I det senare kommer produkterna i lådan oftare från flera gårdar, och innehåller i vissa fall även importerade produkter. Då handlar det mer om själva distributionssystemet – att hoppa över de traditionella handelskedjorna – och att få tillgång till högkvalitativa produkter. Lådsystem kan också på olika sätt försöka skapa upplevd närhet till producenterna för konsumenten. Till exempel kan alla leverantörer finnas listade på en hemsida eller nyhetsbrev där det framgår var, och av vem, varje grönsak är producerad. Ett lådsystem behöver alltså inte vara baserat på egen produktion, men kan vara det, i kombination med inköp från andra lokala lantbrukare eller inköp från grossister för att komplettera utbudet [Ref 466] [Ref 463] [Ref 457].

Lådsystem kan skalas upp

Andelsjordbruk kan ses som en mer småskalig form av prenumerations- eller lådsystem som begränsas till en gård och de konsumenter som den gården har kapacitet att sälja till, medan lådprenumerationssystem kan få en mer omfattande skala. Det finns exempel från Danmark, Storbritannien och USA med tiotusentals prenumeranter [Ref 466] [Ref 457]. Ibland används begreppet ”hub” för att beskriva större, mer komplexa system med vidaredistribution av närproducerade produkter [Ref 429] [Ref 427]. I fallet med hubbar är det just aggregeringen av utspridda lokala produkter till ett ställe för vidare distribution som är det centrala, och inte att det ska vara just lådsystem som transporteras hem till slutkonsumenten.

REKO-ringar

I Sverige har så kallade REKO-ringar blivit populära. De utgår ifrån mer flexibla arrangemang än andelsjordbruk. Konsumenten beställer och betalar i förväg inför varje vecka. Oftast är det både konsumenter och lokala producenter som går ihop och startar en REKO-ring, ofta genom att skapa en Facebook-grupp. Sedan lämnar producenterna ut de köpta produkterna på en förutbestämd plats, till exempel en parkeringsplats. Framgångarna för REKO-ringar pekar på betydelsen av internet-verktyg och sociala media för framväxten av lokala distributionssystem [Ref 431].

Handelskedjor

I länder med större marknader än Sverige finns detaljhandelskedjor med fokus på lokala och regionala produkter (ofta i kombination med ekologisk certifiering). Då har man alltså längre värdekedjor och ett antal butiker med fokus på lokalproducerat och ekologiskt. Två exempel är Biocoop i Frankrike och Landwege i norra Tyskland.

Referenser