Växtnäringsförsörjningen i ekologiskt lantbruk bygger på biologisk kvävefixering och kretslopp

Försörjningen med växtnäring i ekologiskt lantbruk bygger främst på biologisk kvävefixering och på ett kretslopp av växtnäring inom lantbruket och mellan stad och land. Grundtanken är att bygga upp markens bördighet genom en varierad växtföljd där odling av kvävefixerande baljväxter som klöver, ärtor eller bönor ingår. Att sluta kretsloppen och utnyttja näringen i djurens gödsel eller i organiska restprodukter till gårdens grödor är också en central tanke. Man betonar att i första hand utnyttja lokala resurser såsom gårdens kvävefixerande grödor och gödsel, för att därmed kunna minska importen av växtnäring utifrån.

Den biologiska kvävefixeringen utgör en betydligt större andel av kväveförsörjningen i ekologisk jämfört med konventionell produktion. Exempelvis var andelen fixerat kväve av total kvävetillförsel cirka 50 procent på svenska ekologiska mjölkgårdar jämfört med drygt 10 procent på motsvarande konventionella enligt Jordbruksverkets växtnäringsbalanser.

I viss mån används också stallgödsel och andra organiska gödselmedel som har sitt ursprung i konventionellt lantbruk. Idag används restprodukter från samhället i begränsad omfattning som växtnäringskällor i ekolantbruket. Toalettavfall används inte alls. För att nå en mer hållbar växtnäringsförsörjning behöver detta kretslopp utvecklas och öka i omfattning.

Läs mer i avsnittet Växtnäringsförsörjningen i ekologiskt lantbruk bygger på biologisk kvävefixering och kretslopp

Mindre förluster av kväve till omgivande miljö per ytenhet i ekologisk produktion – men variation och osäkerhet är stor

Forskningssammanställningar som bygger på studier främst i Europa och Nordamerika visar att kväveläckaget i genomsnitt är mindre från ekologiskt brukade arealer än från konventionella, om man räknar förlust per ytenhet. När det gäller övergödning så är det främst en regional och lokal påverkan där det är viktigt att ha låga utsläpp per ytenhet. Den främsta orsaken till mindre förluster bedöms vara att den totala mängden kväve som tillförs ekologiska åkrar generellt är mindre än till konventionella åkrar.

På gårdar med djur har konventionell produktion en större tillförsel av kväve jämfört med ekologisk produktion via större inköp av foder och konstgödsel. En del kväve förloras genom kväveläckage till vatten och på djurgårdarna sker också en stor del av förlusterna i form av ammoniak från hantering av stallgödseln.

Även om ekologisk produktion genomsnittligt ger mindre risk för kväveläckage så varierar resultaten i olika studier, med många värden för skillnaden mellan ekologiskt och konventionellt som ligger långt från genomsnittet och det gör slutsatser osäkra. Olika metoder att mäta eller beräkna förlusterna, fältmätningar eller beräkningsmodeller, ger också ofta olika resultat när man jämför ekologiskt och konventionellt.

Kvävebalanser över tid på en gård anses vara en användbar indikator för att bedöma risk för kväveförluster. Överskotten av kväve är också genomsnittligt större på konventionella än på ekologiska gårdar, speciellt på gårdar med djurhållning. Det beror på en intensivare produktion med högre djurtäthet och större foderinköp.

Läs mer i avsnittet: Genomsnittligt mindre kväveförluster från ekologiska gårdar 

Svårt dra slutsatser om skillnader i fosforläckage mellan ekologiska och konventionella gårdar

Resultat från forskningen tyder på små skillnader i fosforförluster mellan ekologisk och konventionell produktion. Samtidigt är antalet studier få och variationen stor mellan studiernas resultat.

Till skillnad mot den betydligt mindre gödslingen med kväve i ekologiska jämfört med konventionella odlingssystem i Sverige, är den genomsnittliga fosforgödslingen över tid ungefär lika stor. Överskott av fosfor i gårdsbalanser i Sverige är mindre på ekologiska än på konventionella djurgårdar, men större på ekologiska växtodlingsgårdar. Överskott i balanser kan dock inte direkt översättas till risk för fosforförluster då fosforförluster beror bland annat på hur mättad jorden är med fosfor utifrån en historisk gödsling och även på jordart och klimatförhållanden.

Läs mer i avsnittet: Små skillnader i fosforförluster mellan eko och konventionellt

Gröngödsling och utegrisar kan ge ökad risk för växtnäringsförluster inom ekologisk produktion

Kvävefixerande baljväxter odlas både i konventionellt och ekologiskt lantbruk, men mer i ekolantbruket där biologisk kvävefixering är viktigt för att få in nytt kväve i odlingssystemet. På en del ekogårdar utan djur och i odlingssystem med frilandsgrönsaker odlas rena gröngödslingsgrödor, ofta ettåriga klöverblandningar som inte skördas utan plöjs ned för att tillföra kväve till jorden. Svenska fältförsök har visat att odling av gröngödslingsgrödor kan ge stora förluster av kväve efter att gröngödslingen brukats ned i marken, men aktuell forskning pekar på att utformningen av växtföljder och andra odlingsmetoder kan minimera kväveförlusterna efter dessa baljväxtrika grödor.

I Sverige och många andra länder har ekologiska grisar tillgång till utevistelse, ofta på åkermark som är bevuxen med gräs och klöver som de både kan beta och böka upp. Det kan leda till kväveförluster både från den uppbökade växtligheten, från grisarnas gödsel och från kväverikt foderspill vid utfodringsplatser. Ett begränsat antal studier på grisproduktion visar dock mindre kväveförluster i ekoproduktionen räknat per hektar, och jämförbara eller större räknat per kg griskött. Det är samma relationer som i jämförelser av ekologiskt/konventionellt för andra köttslag.

Läs mer i avsnittet: Produktionsmetoder med ökad risk för växtnäringsförluster 

Minskad användning av kväve och fosfor i lantbruket krävs för att nå miljömålen

Förhöjda halter av kväve och fosfor i vatten orsakar övergödning, vilket i sin tur kan orsaka syrebrist och därmed stor påverkan på det biologiska livet i vattnet. I Sverige står jordbruket för lite mindre än hälften av de utsläpp av kväve och fosfor till haven som orsakas av människan. Jordbruket står också för nära 90 procent av de svenska ammoniakutsläppen

De utsläpp som ger upphov till övergödning är främst kväve och fosfor i tillgänglig form (nitrat och fosfat) som transporteras med vatten från åkermarken samt kväveföreningen ammoniak som avgår som gas från hantering av stallgödsel.

Enligt en rad internationella studier krävs en minskad total användning av nyproducerat kväve och fosfor i jordbruksproduktion globalt för att nå de globala miljö- och klimatmålen. För att minska tillförseln av nytt kväve och ny fosfor behöver en större andel av växtnäringen som tillförs återcirkuleras, till exempel genom att djurproduktionen integreras med växtproduktionen för att bättre utnyttja djurens gödsel, att öka effektiviteten i utnyttjandet av den växtnäring som tillförs och att näringen i livsmedelskedjans restprodukter återcirkuleras till jordbruket.

Läs mer i avsnittet: Minskad  användning av kväve och fosfor i lantbruket krävs för att nå klimat- och övergödningsmål