Produktionsmetoder med ökad risk för växtnäringsförluster

Några produktionsmetoder som nästan enbart används i ekologisk produktion kan medföra betydande risker för växtnäringsförluster.

Gröngödslingsgrödor med mycket baljväxter, som inte skördas utan odlas för att brukas ner i jorden och förse marken med kväve och organiskt material, kan ge stora kväveförluster om de plöjs ned vid olämpliga tidpunkter. Och utegrisar som bökar på åkermark kan orsaka kväveförluster som är större än i konventionell grisproduktion.

Gå direkt till


Gröngödslingsgrödor

Kvävefixerande baljväxter odlas både i konventionellt och ekologiskt lantbruk, men mer i ekolantbruket där biologisk kvävefixering är viktigt för att få in nytt kväve i odlingssystemet. Större delen av kvävefixeringen kommer från flerårig klöver som samodlas med gräs (vall) och skördas till djurfoder. Men på en del ekogårdar utan djur och i odlingssystem med frilandsgrönsaker odlas också rena gröngödslingsgrödor, ofta ettåriga klöverblandningar som inte skördas utan plöjs ned för att tillföra kväve till jorden. Bland annat från svenska fältförsök finns exempel på att gröngödslingsgrödor gett stora förluster av kväve [Ref 385]

Aktuell forskning pekar dock på att utformningen av växtföljder och andra odlingsmetoder kan minimera kväveförlusterna efter baljväxter, till exempel genom att undvika nedplöjning under sensommar och tidig höst, och att ha fånggrödor i växtföljden efter en nedplöjd baljväxtgröda [Ref 15][Ref 379][Ref 380].

Vid odling av ekologiska grönsaker på friland är det vanligt med gröngödslingsgrödor i växtföljden. Att bygga upp en god markbördighet är speciellt viktigt i produktionen av ekologiska grönsaker. Odlar man kulturer med lång växtsäsong, till exempel vitkål, efter gröngödslingen är läckagerisken inte så stor eftersom kålen fortsätter att ta upp växtnäring under hela kulturtiden, en bit in på hösten. I övrigt är odlingsmetoder som nämns i stycket ovan lika viktiga i grönsaksodlingen som vid odling av jordbruksgrödror som till exempel spannmål.

Gröngödslingsgrödor, foto Maria Wivstad/SLU


Utegrisar

I Sverige och många andra länder har ekologiska grisar tillgång till utevistelse, ofta på åkermark som är bevuxen med gräs och klöver som de både kan beta och böka upp [Ref 303]. Det kan leda till kväveförluster både från den uppbökade växtligheten, från grisarnas gödsel och från kväverikt foderspill vid utfodringsplatser [Ref 386][Ref 387]. Men det handlar om en begränsad del av arealen på grisgårdarna, vilket medför att bökningen inte har å stor inverkan på ekogrisproduktionens totala kväveförluster. Läs mer om grisar i ekologisk produktion.

De få studier som jämfört risk för kväveförluster för ekologiska utegrisar med konventionell grisproduktion gör slutsatser osäkra. Studierna visar dock mindre kväveförluster i ekoproduktionen räknat per hektar, och jämförbara eller större räknat per kg griskött [Ref 388][Ref 389][Ref 390][Ref 391]. Det är samma relationer som i jämförelser av ekologiskt/konventionellt för andra köttslag [Ref 391].

Foto: Janne Nordlund Othén/SLU 


Referenser